Arkiv, tidigare forskarintervjuer
Hon forskar om teknik som hinder och möjligheter
2009-10-13
På 1990-talet lade Posten och bankerna ned många kontor. Kunderna hänvisades till stor del till att sköta sina ärenden via telefon eller Internet.
- Redan då tänkte jag på hur svårt det var för många äldre att hänga med i den snabba tekniska utvecklingen. En del kunde kanske inte sköta sin ekonomi på egen hand längre bara på grund av att den service de var vana vid ersattes av tekniska lösningar, säger Lena Rosenberg.
Hon kom att utbilda sig till arbetsterapeut, blev intresserad av forskning och ingår idag i Louise Nygårds forskargrupp vid Sektionen för arbetsterapi, Karolinska Institutet, Huddinge. Lena Rosenbergs doktorandprojekt, finansierat av bl a Swedish Brain Power, handlade om vardagsteknikens betydelse för äldre med demens eller mild kognitiv störning och deras anhöriga. I september disputerade hon på avhandlingen ”Navigating Through Technological Landscapes/Views of people with dementia or MCI and their significant others”.
I en av delstudierna utvärderas ett frågeinstrument – Everyday Technology Use Questionnaire (ETUQ) – som visade sig användbart som ett stöd vid kartläggning av hur en person med kognitiva problem klarar sin vardagsteknik.
I en annan studie undersöktes hur vanligt det är med vardagsteknikproblem bland äldre i allmänhet samt bland personer med mild demens respektive mild kognitiv nedsättning (mild cognitive impairment, MCI). Hur fungerade det med mobiltelefonen, mikrovågsugnen, bankomaten, fjärrkontrollen och alla de andra teknikföremål som vi hanterar i vardagen?
Forskarna såg klara skillnader mellan de tre grupperna. Äldre utan kognitiva problem bedömde fler teknikföremål som användbara i den egna vardagen och rapporterade färre svårigheter att använda dem. Störst svårigheter och minst teknikanvändning rapporterade personer med demens.
I ytterligare en studie följdes tre personer med demens under en längre tid när de fick olika typer av tekniska stödinsatser, t ex kognitiva hjälpmedel. Lena Rosenberg observerade vad som skedde genom upprepade besök hemma hos personen med demenssjukdom och intervjuer med alla berörda. Hon såg en stark strävan hos arbetsterapeuter, hemtjänstpersonal och andra att ”göra rätt” och försöka underlätta tillvaron för personen med demenssjukdom. Samtidigt saknades ibland en lyhördhet och ett intresse för personens egna perspektiv och egna lösningar.
- Jag tror vi behöver ha en större öppenhet i hjälpmedelsprocessen när det gäller personer med kognitiva funktionsnedsättningar, säger Lena Rosenberg.
I en fjärde delstudie studerades inställningen till tekniska hjälpmedel hos anhöriga till personer med demenssjukdom med hjälp av intervjuer och diskussioner i fokusgrupper. Studien visade att de anhöriga var positiva till teknik som verkligen var till hjälp, men ointresserade av teknik för teknikens egen skull.
Efter disputationen vill Lena Rosenberg gärna fortsätta att forska inom samma område och under ett halvår kommer hon att arbeta med ett projekt finansierat av Hjälpmedelsinstitutet. Hon ska utveckla en frågeguide om vardagsteknik och stödbehov riktad till personer med demens och deras anhöriga.