Publicerat den 30 januari 2008 ”Anhörigas vårdinsatser ersätter offentlig vård” - Att vårda sin äldre, sjuka make eller maka hemma innebär ofta en enorm arbetsbelastning, särskilt som man vanligtvis själv också är äldre. Samtidigt är det slående vilken väldig glädje många finner i att vårda sin sjuka livskamrat, säger Gunilla Nordberg som forskat om hur äldre med och utan demenssjukdomar får den hjälp de behöver.
Studien visar att omkring hälften av de hemmaboende äldre klarar sig utan vårdinsatser. Störst inverkan på hur mycket hjälp man behöver har den intellektuella funktionen. Bland äldre utan någon nedsättning av den kognitiva förmågan klarar sig 61 procent utan vård. Bland personer med demenssjukdomar är de flesta beroende av hjälp från samhället eller anhöriga eller både och.
Antalet personer som får informell vård – som ges av anhöriga, vänner, grannar och liknande – är betydligt större än antalet personer som får formell vård, t ex hemtjänst, hemsjukvård och dagverksamhet. 20 procent av personerna över 75 år fick formell vård och 38 procent informell vård. Bland personer med demenssjukdomar var skillnaden mellan mängden formell och informell vård ännu tydligare. De fick informell vård i genomsnitt 6 timmar per dygn och formell vård 1 timme per dygn. Motsvarande för personer utan demenssjukdom var 0,4 respektive 0,1 timmar.
- Resultaten i den här studien tyder på att informell vård snarare ersätter än kompletterar den formella vården, säger Gunilla Nordberg.
I en annan av avhandlingens studier jämfördes situationen för äldre på landet respektive i storstad. Drygt 1 000 hemmaboende personer äldre än 75 år på Kungsholmen i Stockholm medverkade, liksom drygt 700 hemmaboende jämnåriga i Nordanstig. Deltagarna intervjuades och läkarundersöktes.
Studien visade att det är betydligt vanligare med informell vård på landet än i storstad. Detta trots att det är vanligare på landet att de äldres vuxna barn flyttat långt bort.
- Att informell vård är vanligare på landsbygden kan bero på att man känner varandra mer så att det blir naturligt att hjälpas åt. Det skulle också kunna bero på att det är svårare att få formella vårdinsatser, säger Gunilla Nordberg.
- En hypotes är att det finns ett samband med utbildningsnivån, som var lägre på landet. Utbildning kan möjligen göra att man blir mer medveten om vilken service man har rätt att kräva och ställer större krav på samhället. Det här är skillnader mellan land och stad som mycket väl kan komma att jämnas ut i framtiden.
Gunilla Nordbergs övergripande slutsats är att samhället måste bli bättre på att stötta anhöriga som vårdar närstående äldre hemma.
- De allra flesta vill vårda sin närstående så länge som möjligt. Den viljan måste man ta till vara för att det ska bli samhällsekonomiskt hållbart. Anhöriga som vårdar måste få mycket större möjligheter att få olika slag av avlösning.
- Det är också viktigt att vi börjar tänka nytt och försöker se vilka behov och möjligheter som följer med nya familje- och levnadsmönster.
Efter avhandlingsarbetet har Gunilla Nordberg nu börjat arbeta vid Svenskt demenscentrum som öppnades i Stockholm den 1 januari. Svenskt demenscentrum drivs av Stiftelsen Äldrecentrum och Stiftelsen Silviahemmet på uppdrag av Socialstyrelsen. En viktig uppgift för centret är att föra ut forskningsresultat och goda exempel inom demensområdet till kommuner, landsting och allmänhet.
- Det är jätteroligt att få vara med och bygga upp något nytt och bidra till att evidensbaserad kunskap når ut och kan användas i praktiken.
Gunilla Nordbergs avhandling heter ”Formal and Informal Care in an Urban and a Rural Elderly Population. Who? When? What?”
Ladda ned avhandlingen i pdf-format
|
||
| ©Swedish Brain Power|Ansvarig för sidan: Gunilla Johansson@ki.se|Uppdaterad av:Helene Wallskär, info@swedishbrainpower.se 12-apr-10 | ||